onsdag 18 juni 2014

Det är roligt att lära nytt!

Inleder sommarlovet starkt med att fortsätta lära mig HTML och CSS. Försökte egentligen börja med Swift i Xcode, men blev bara frustrerad. Bytte då tillbaka till HTML som jag började med tidigare och nu kändes det plötsligt väldigt mycket enklare. Har förutom taggarna lärt mig länka mellan sidor, skapa listor och tabeller, hur man sparar och anpassar bilder till webb-sidan och hur man applicerar CSS på sin HTML-sida för att ändra designen. Nöjd med att det går lättare och lättare och att logiken bakom blir allt tydligare. När jag blir mer bekväm med språket tänker jag att det kommer gå ännu lättare att arbeta med i skolan tillsammans med eleverna. Jag använder den här sidan som bas men börjar också kunna prova mig fram mer självständigt. Som text-editor använder jag Komodo 8. 

söndag 8 juni 2014

Den förändrade lärarrollen i det digitala klassrummet - del 2

För ett par veckor sedan skrev jag det här inlägget om den förändrade lärarrollen som handlade om vad som händer med lärarens auktoritet i ett digitalt klassrum där eleverna på ett enkelt sätt kan ta reda på saker som tidigare var lärarens uppgift att förmedla. Idag läste jag ett intressant blogginlägg av Kristina Alexandersson kring hur laptops i klassrummet påverkar elevernas lärande och fick lust att utveckla hur jag tänker kring detta och hur det påverkar min roll som lärare. Kristina hänvisar bland annat till en undersökning som visar att elever som antecknar via laptops på en föreläsning sämre minns föreläsningens innehåll än de som antecknar för hand. Precis som Kristina skriver är det oerhört viktigt att se över hanteringen av digitala verktyg i klassrummet så att de inte missgynnar elevernas lärande. Det är ju knappast tanken med digitaliseringen. Jag fastande för den här meningen i Alexanderssons inlägg:

"Men kanske är det så att föreläsningen som metod inte fungerar när vi ska använda verktyg som laptops och att vi behöver hitta andra sätt att förmedla det stoff som eleverna ska bearbeta, förstå och ta till sig."


Just så tror jag att det är. Under mina "föreläsningar" med eleverna är det sällan någon som tar anteckningar, det vet ju att jag lägger upp materialet så att de kan få tillgång till det efteråt. Datorerna vill jag helst att de har stängda, om det inte är så att det dyker upp något under föreläsningen som de vill kolla upp direkt. Annars vill jag att vi tittar på varandra, jag vill ha möjlighet till ögonkontakt och erfarenhetsutybte kring det innehåll som behandlas. För mina föreläsningar har sällan syftet att förmedla ett kunskapsstoff, snarare fungera som inspiration och intresseväckare. Jag vill att de ska bli nyfikna på ämnet, börja ställa frågor och få ett sammanhang som de sedan kan söka sig vidare inom. Jag vill att viktiga begrepp ska vara bekanta när de stöter på dem i texter och jag vill genom bilder, filmklipp och diskussioner starta igång en process som gör att de ser efterföljande arbete som meningsfullt och kanske till och med spännande. 


Lär sig gör de sedan i "görandet". När de löser uppdrag kopplade till ämnet eller genomför projekt eller skriver olika typer av texter. När de tillsammans får möjlighet att reflektera kring innehållet och ta reda på hur mycket de vill utöver de vi pratat om. Givetvis med ett källkritiskt förhållningssätt. Ibland kommer de tillbaka vid återsamlingen och har ett helt annat perspektiv på ämnet än det jag förmedlat, och då får jag också fortsätta lära! 


Så, tänker jag kring min roll som lärare i klassrummet. En inspiratör, en sorterare, en sammanhangsskapande kompositör av kunskap som ibland upptäcker att klassen skapat en helt egen komposition kring det ursprungliga musikstycket och att det är helt fantastiskt. Och i den rollen är datorerna enbart en tillgång.

söndag 1 juni 2014

New aesthetic - Digital söndagsfilosofi

Jag älskar I, robot. Den är otroligt tacksam att diskutera med elever med utgångspunkten människor och maskiner. Nu har jag snöat in på programmering och hur vi människor i allt högre grad påverkas av den digitala världen omkring oss. I min föreläsning på SETT nämnde jag Kevin Slavin och hans TED-talk How algoritms shape our world. Där beskriver han bland annat hur vår konsumtion av kultur påverkas av de algoritmer som styr t.ex. Netflix. I föreläsningen pratade jag också om den retrokultur som just nu växer fram kring nätet och hur mina13-åriga elever gärna spelar Tetris och tittar på youtube-klipp som är fem år gamla. Ja, retro har ett ganska kortsiktigt perspektiv i den unga nätkulturen...

Därför blev jag nyfiken när jag snubblade över begreppet New aesthetic i Carl-Johan Johanssons spelkrönika i Aftonbladet. Det är någon form av samlingsbegrepp för digitalt retroinspirerad konst, manipulerade foton och reklam som anspelar på begränsad teknik. Rörelsen föddes på nätet och presenterades för en bredare publik på SXSW 2012. Det som är intressant med detta är att det som lätt uppfattas som kommersiell nostalgi för oss som vuxit upp med 8-bitars nintendo, inom rörelsen beskrivs som ett omvänt perspektiv, alltså maskinernas (datorernas) sätt att se på världen. De mest avancerade dataprogrammen som sysslar med t.ex. personidentifiering är designade för att se tydliga särdrag hos människor. Så den konst som anspelar på den begränsade tekniken är då egentligen en spegling av datorernas sätt att se på världen och bildar ett eget stilgrepp som i sin tur påverkar vårt sätt att se på världen. De pixliga dragen har alltså ett annat syfte än nostalgi, nämligen att flirta med eller vinka till datorerna.

Kritiker menar att New aesthetic-rörelsen försöker skapa något som aldrig kommer att bli en realitet. Datorerna är inte, och kommer aldrig att bli våra vänner. Tidigt tillskrevs datorerna mänskliga egenskaper som tankar och minne, och nu försöker vi också tillskriva dem mänskliga sinnen som syn och hörsel. Här är ett utdrag från artikeln som publicerades i The Wired 2012:

”Computers don’t and can’t make sound aesthetic judgements. Robots lack cognition. They lack perception. They lack intelligence. They lack taste. They lack ethics. They just don’t have any. Tossing in more software and interactivity, so that they’re even jumpier and more apparently lively, that doesn’t help.

It’s not their fault. They are not moral actors and they are incapable of faults. It’s our fault for pretending otherwise, for fooling ourselves, for projecting our own qualities onto phenomena that we built, that are very interesting to us, but not at all like us. We can’t give them those qualities of ours, no matter how hard we try.”

Att datorerna inte gör självständiga bedömningar av vad som är vackert och inte är väl egentligen ganska givet kan jag tycka, och det intressanta är väl inte det utan hur vi människor blir mer och mer inkorporerade i den digitala världen. New aesthetic-rörelsens syn på att mixa det virtuella och det fysiska är intressant. Jag funderar på när det som fortfarande beskrivs som nätföreteelser kommer att vara bara företeelser utan prefixet nät. Hur länge kommer vi fortsätta prata om nätmobbing eller nätdejer? När ska vi på allvar inse att vi människor trasslar oss allt längre in i nätet för att till slut absorberas (absorbera det) helt? På gott och ont. 

Nyfiken? Här finns en video där rörelsens grundare James Bridle pratar under rubriken Waving at the machines 2011 och här finns ett blogginlägg från maj 2014 från spelbloggen Arcade sushi.