måndag 6 augusti 2012

Vad som skulle kunna få mig att sluta som lärare

Ett nytt läsår. Jag är både redo och peppad efter sommaren. Jag ser fram emot att träffa alla igen.

Mitt jobb som lärare är roligt, kreativt, utvecklande, kommunikativt och socialt. Jag går till jobbet med glädje, nästan varje dag.

När jag en gång valde att utbilda mig till lärare i svenska var det för mig ett självklart val av ämne eftersom språket är min passion. Jag använder det för att uttrycka mig kreativt, för att lära känna mig själv, för att kommunicera med andra, uttrycka tankar och åsikter och för att beröra och bli berörd. Ibland gråter jag redan vid frukost, för att någon råkat beröra mig med sina ord, i en morgontidning, blogg eller var som helst där människor utbyter tankar och livsöden. Det händer också att jag skrattar högt för mig själv när jag lyssnar på en podcast, ser en film eller ett youtubeklipp. Nästan alltid för att någon med sin språkliga skicklighet har lyckats skruva till verkligheten så att den blir komisk, levande och utmanande. Ja, ni fattar grejen, jag blev lärare i svenska för att jag fattade att alla inte var som jag. Det fanns så många som inte brydde sig om att läsa eller iaktta språket, som inte hade förstått att de också skulle kunna få ett mycket rikare liv om de medvetet började undersöka världen och sig själva med hjälp av språket. Kanske skulle jag kunna dela med mig av min passion?

Men som lärare i svenska är du också bunden av de nationella proven. Du kan inte bortse från dem eftersom det är styrdokument som används för att JÄMFÖRA skolor och de jämförs också med de betyg som sedan ska sättas. Man kollar så att det stämmer liksom. I våras höll de nationella proven på att kväva mig, döda allt som har med lust till svenskämnet att göra. Om de nationella provens utformning i år är en uppmaning om hur man som lärare bör bedriva sin undervisning i svenska enligt Lgr11 är jag inte längre med.

Jag tänker att det värsta du kan göra för någon som ännu inte lärt sig älska språket är att redan tidigt tala om HUR de ska uttrycka sig. Att istället för att uppmuntra det kommunikativa och lustfyllda i språket rikta in dig på att mäta och jämföra, rätta och felsöka. Att envist försöka styra de som precis håller på att erövra språkets förmåga, till allt för strikta ramar. Självklart, du ska lära dig stava, du ska lära dig skapa struktur och allt det där. Du ska kunna följa instruktioner. Givetvis. MEN, uppnår du verkligen detta på bästa sätt genom att redan i år 3 sätta upp kriterier för ett nationellt prov i svenska som enbart verkar vara inriktade på just detta? På att på ett så enkelt sätt som möjligt kunna jämföra resultat mellan varandra? Eller uppnår vi just detta genom att tidigt väcka lust och nyfikenhet för språket? Få dem att känna att just de har något viktigt och meningsfullt att berätta?

Jag kommer aldrig att kunna stå för en undervisning som ska prioritera att eleverna blir duktiga på att fullfölja instruktioner och passas in i givna mallar, istället för att tänka själva.

Så, återstår bara att se vilken riktning "framtidens skola" ska ta, om jag tänker vara med på tåget eller inte.