söndag 4 november 2012

Blixtjakten - Kan man levla läroplanen?

Nyfiken på hur man kan använda gamification för att arbeta intensivt med några specifika förmågor i klassrummet? När Terese Raymond genom internetfonden fick möjlighet att dra igång projektet Spelifierat lärande var jag en av processledarna. I den här videon intervjuas jag och några av mina elever av Frank Martin  kring spelet Blixtjakten. Ett spel som följde oss under våren och fungerade som en gamifierad inramning till våra lektioner.


Läs gärna mer om projektet på Spelifieratlarande.se. 

lördag 20 oktober 2012

Mellan fantasi och verklighet i Future city


En av de saker som jag alltid tyckt varit mest spännande med sociala dataspel är hur spelaren utvecklar sin karaktär. Och tvärtom. Alltså min tanke är att det inte bara är karaktären som styrs av spelaren, utan att också spelaren själv efter hand förstärks eller får drag av sin karaktär i spelet. På nätet är det lätt att utveckla ett persona som tänjer på gränserna mer än vad man vågar i verkliga livet, både på gott och ont.

                             
                  
                                 Bild av avatar skapad i http://www.planetcreation.co.uk/createpic/
 


Så när vi drog igång projektet Future city var tanken att utmana just detta. Låta eleverna skapa en avatar i en framtida stad, som både bar drag av dem själva, men samtidigt hade utrymme för alla de drömmar och önskningar de eventuellt hade för framtiden.



I skapandet av avataren la vi också in gamification-principen eftersom vi också lät dem veta att de i arbetet med staden skulle utveckla vissa skills, varav de flesta var baserade på Lgr11:s The big five. Innan projektet startade lät vi dem skatta sig själva i power-bars. Enligt den här principen:


När de skapat sina avatarer fick varje grupp bygga upp en gemensam stad, både teoretiskt i form av diskussioner och listor, och visuellt i form av kartor och målningar. Nästa steg var att med en bakgrundsbeskrivning placera sin avatar i staden. Engagemanget var högt redan från början, men här började något magiskt hända. Deras berättelser började på ett självklart sätt vävas in i varandras och många satt och skrev samtidigt som de berättade och pratade. Flera historier levde vidare ut på rasten, och det gränsland mellan fantasi och verklighet som ofta uppstår i ett socialt dataspel var plötsligt alldeles nära. Snart började också interaktion ske mellan grupperna och man diskuterade upprört olika gruppers intentioner att anfalla en viss stad när de själva beslutat att de ville vara ett fredligt samhälle osv.

Karta över en stad skapad på en whiteboard utifrån elevernas instruktioner

Där uppstod ett starkt behov av att skapa en fungerande samhällsstruktur, och eleverna började forma politiska partier med visioner för sin stad. De förberedde tal och genomförde demokratiska val. Förslag på lagar skrevs och togs upp till diskussion av de politiska representanterna och tidningar började rapportera om händelser från de olika städerna. 

Ja, som ni kanske förstår är inte det här ett projekt som bara går att avsluta för att en arbetsperiod tar slut. Istället har vi skapat en arena tillsammans med eleverna där vi egentligen kan täcka in allt det vi behöver från läroplanen, så länge de själva tycker att det är lustfyllt och utmanande. Uppdragen som de arbetar med i staden kan styras utifrån lärare och ämne eller elevgrupp. Till exempel genomför de i slöjden ett uppdrag som utgår ifrån en design-tävling i staden. 

Själv är jag mest nyfiken på frågan varför man väljer att utforma en karaktär på ett visst sätt. Jag har starkt argumenterat för att de ska ladda sin avatar med positiva egenskaper, men vissa envisas med att deras karaktär ska ha en kriminell bakgrund. Jag har också fått bra motivationer i form av argument som ”ingen vill läsa en bok där alla är goda, det blir ingen spänning”. Sant förvisso, men jag funderar ändå på om man kanske kan arbeta med en elevs självuppfattning och vilja att bidra till ett gott samhälle genom den karaktär den skapat i en fantasivärld.

Arbetsgången så här långt:


  • Skapa en avatar och skatta sin egen förmåga i de skills vi arbetar med
  • Definera vad en stad är och hur den kan se ut i framtiden
  • Göra en gemensam karta över staden
  • Dela in stadens områden i grupper och måla dessa
  • Skriva en bakgrundshistoria till sin avatar och placera den i staden
  • Diskutera stadens politiska system och skapa politiska partier
  • Genomföra val i staden
  • Diskutera lagar och regler i staden

Utifrån varje del utvärdera hur man arbetat med de skills som är kopplade till avataren.

Mer information om projektet finns att läsa på vittratelefonplan.se där varje stad också har en länk till en egen sida, eftersom projektet utvecklats åt lite olika håll för olika städer.

söndag 16 september 2012

När blev ordet lust ett skällsord?

Jag har inget krav på mig att delta i svensk skoldebatt. Jag har heller egentligen inget behov av att hävda mina åsikter gentemot kollektivets och säga att jag vet bättre än någon annan. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är anmärkningsvärt att ordet "lust" fått en så negativ klang i svensk skoldebatt.

Om jag nämner ordet "lust" i samband med lärande så har många, kanske redan innan jag hunnit avsluta meningen, bestämt sig för att jag är en sådan där "flumpedagog" som tycker att eleverna ska "forska själva" om sådant de tycker är skoj. Och att vi lärare ska hålla oss i bakgrunden och helst se på när eleven lustfyllt driver sin egen utvecklingsprocess.

Men tänk om jag inte menar att lust till lärande handlar om att alla ska göra vad "de har lust med"? Tänk om jag istället som lärare tycker att det är oerhört viktigt och utmanande att inför ett nytt arbetsområde försöka fånga elevernas lust till just det vi ska arbeta med? Att jag tycker att det är oerhört viktigt att som lärare vara lyhörd för deras värld där de befinner sig, för att på så sätt hitta metoder som kan väcka deras lust till kunskap? Att en lärare också är en inspiratör, med förmågan att i ett sammanhang göra kunskapen meningsfylld, motiverande, och kanske till och med lustfylld?

Lust. Jag tycker att det är ett vackert ord. Vem vill inte att dagen ska vara lustfylld? Det kan väl ändå inte vara fel att sträva efter det?

lördag 15 september 2012

Twitter som analysverktyg i svenska och digitalt rollspel

Som lärare i svenska använder jag ofta en skönlitterär bok som basen i min undervisning. Boken läser vi gemensamt och sedan skapar jag och eleverna material utifrån den bok vi läser. Hur upplägget ser ut beror på vilka områden i kursplanen som vi just då behandlar. Ibland kan jag sätta fokus på språkutvecklande exempel, andra gånger fokuserar vi dramturgin och bokens uppbyggnad, vi kan gå in  på grammatik och meningsbyggnad eller analysera/diskutera den utifrån något tema som knyter an till So-underivningen.

När vi i våras arbetade med boken Hungerspelen valde jag att använda Twitter som ett analysverktyg och genom ett digitalt rollspel låta eleverna visa sin förståelse av boken och de olika karaktärernas situation.
Sidootemat som vi diskuterade var demokrati och diktatur, vilket gav dem ett givet utgångsläge för sin analys.

Så här gick jag tillväga:

1. Vi pratade om vad en diktarur är med olika exempel ur verkligheten. Jag använde den här Poppleten som utgångspunkt för diskussionerna.
2. När vi sedan började läsa Hungerspelen gjorde jag det till att börja med högt, eleverna hade alla varsin bok där de kunde följa med i texten. De fick instruktionen att i texten vara uppmärksam på sådant som de ansåg var tecken på att boken utspelade sig i ett diktatoriskt samhälle.
3. Vi sammanställde en lista och diskuterade detta utifrån vad vi gått igenom tidigare.
4. Efter en bits läsning in i boken var det dags för eleverna att i par bestämma sig för en karkatär i boken som de skulle följa och leva sig in.
5. Varje par fick sedan skapa ett twitter-konto för just sin karaktär.
6. Vi skapade en gemensam hash-tag för  projektet.
7. Efter varje läsning fick de sedan några frågor som de skulle diskutera med varandra på twitter utifrån sin karaktärs perspektiv.
8. Med denna metod behövde jag inte ge dem uppgifter i form av omfattande recensioner som skulle skrivas, eftersom jag enkelt kunde följa deras tankar i flödet. Jag hade också en egen karaktär där jag kunde gå in och ställa följdfrågor eller ge bränsle till diskussionen med egna påståenden.

Resultatet blev ett läsprojekt som de fortfarande pratar om.

måndag 6 augusti 2012

Vad som skulle kunna få mig att sluta som lärare

Ett nytt läsår. Jag är både redo och peppad efter sommaren. Jag ser fram emot att träffa alla igen.

Mitt jobb som lärare är roligt, kreativt, utvecklande, kommunikativt och socialt. Jag går till jobbet med glädje, nästan varje dag.

När jag en gång valde att utbilda mig till lärare i svenska var det för mig ett självklart val av ämne eftersom språket är min passion. Jag använder det för att uttrycka mig kreativt, för att lära känna mig själv, för att kommunicera med andra, uttrycka tankar och åsikter och för att beröra och bli berörd. Ibland gråter jag redan vid frukost, för att någon råkat beröra mig med sina ord, i en morgontidning, blogg eller var som helst där människor utbyter tankar och livsöden. Det händer också att jag skrattar högt för mig själv när jag lyssnar på en podcast, ser en film eller ett youtubeklipp. Nästan alltid för att någon med sin språkliga skicklighet har lyckats skruva till verkligheten så att den blir komisk, levande och utmanande. Ja, ni fattar grejen, jag blev lärare i svenska för att jag fattade att alla inte var som jag. Det fanns så många som inte brydde sig om att läsa eller iaktta språket, som inte hade förstått att de också skulle kunna få ett mycket rikare liv om de medvetet började undersöka världen och sig själva med hjälp av språket. Kanske skulle jag kunna dela med mig av min passion?

Men som lärare i svenska är du också bunden av de nationella proven. Du kan inte bortse från dem eftersom det är styrdokument som används för att JÄMFÖRA skolor och de jämförs också med de betyg som sedan ska sättas. Man kollar så att det stämmer liksom. I våras höll de nationella proven på att kväva mig, döda allt som har med lust till svenskämnet att göra. Om de nationella provens utformning i år är en uppmaning om hur man som lärare bör bedriva sin undervisning i svenska enligt Lgr11 är jag inte längre med.

Jag tänker att det värsta du kan göra för någon som ännu inte lärt sig älska språket är att redan tidigt tala om HUR de ska uttrycka sig. Att istället för att uppmuntra det kommunikativa och lustfyllda i språket rikta in dig på att mäta och jämföra, rätta och felsöka. Att envist försöka styra de som precis håller på att erövra språkets förmåga, till allt för strikta ramar. Självklart, du ska lära dig stava, du ska lära dig skapa struktur och allt det där. Du ska kunna följa instruktioner. Givetvis. MEN, uppnår du verkligen detta på bästa sätt genom att redan i år 3 sätta upp kriterier för ett nationellt prov i svenska som enbart verkar vara inriktade på just detta? På att på ett så enkelt sätt som möjligt kunna jämföra resultat mellan varandra? Eller uppnår vi just detta genom att tidigt väcka lust och nyfikenhet för språket? Få dem att känna att just de har något viktigt och meningsfullt att berätta?

Jag kommer aldrig att kunna stå för en undervisning som ska prioritera att eleverna blir duktiga på att fullfölja instruktioner och passas in i givna mallar, istället för att tänka själva.

Så, återstår bara att se vilken riktning "framtidens skola" ska ta, om jag tänker vara med på tåget eller inte.

måndag 9 april 2012

Alltså, kom igen nu...

Spelpjäser istället för påskpyssel...
 Det här med "datorer i undervisningen". Nu är forskare tveksamma om vi verkligen bör satsa så stora summor pengar på datorer. I artikeln i Lärarnas nyheter sätter man liksom läraren och datorn i någon form av vågskål, vilket är viktigast liksom. Har vi verkligen inte kommit längre? Hur kommer det sig att vi fortfarande diskuterar datorernas "vara eller icke vara"? Som om det fanns någon slags återvändo, som om vi plötsligt skulle kunna bestämma oss för att "datorer inte var ett prioriterat område i skolan". Som om vi inte varje dag gick in och bedrev skola tillsammans med ett gäng hutlöst kreativa och uppfinningsrika "digital natives"? Att inte satsa på datorer i skolan är att inte satsa på våra barn. Det digitala är deras arena, och om vi inte är rädda för att bli omkörda, utan låter dem ta sina verktyg i besittning i skolmiljön kan vad som helst hända. Om vi bara vågar släppa lite på kontrollen.

Spelpjäser gjorda av pärlor
Den största missuppfattningen kring införandet av 1-1 (en dator per elev i skolan) är att det enbart handlar om att ersätta tryckta läromedel med likadana, digitala. Det är INTE det som datorn i undervisningen handlar om. De möjligheter som datorn erbjuder förändrar undervisningen i grunden genom att ge nya skapande möjligheter och fler arenor för eleverna att mötas och uttrycka sig kreativt på. Den öppnar upp för att söka egna svar OCH ta del av andras. Den är inte istället för, utan ett OCH. En ökad möjlighet för varje barn att hitta sitt eget uttryck. Och du behöver egentligen inte köpa ett enda "digitalt läromedel".


Ett enkelt exempel är uppdraget vi arbetade med i matematiken precis före påskledigheten. Uppdraget var att skapa ett matte-spel där alla de fyra räknesätten tränades. Hur de sedan ville utforma sitt spel var upp till varje grupp. Och inte helt oväntat så valde grupperna helt olika lösningar, man skapade uppdrag i spelet Minecraft, styrde upp ett helt nytt spel i RPG maker eller satte igång att klippa och klistra som bara den. Eller surfade runt för inspiration, skrev ut lite bilder och satte sedan igång och pyssla. Förmågorna som tränades var lika, men istället för att tappa dem som snabbt tröttnar på "pyssel-aktiviteter" hade vi alla med oss från början till slut. Och för mig är det precis vad datorn i undervisningen handlar om, ett verktyg som kan anpassas och användas på olika sätt, för olika behov, vid olika tillfällen. Det digitala är väldigt sällan ett självändamål, men ett otroligt effektfullt sätt att nå alla möjliga mål i Lgr11 på.